Så blev jag 40...

Nu är jag 40. Det är siffror som inger respekt det. 4+0. När jag var tonåring var siffran 40 så långt fram i framtiden att det var omöjligt att ens fantisera att jag själv en dag skulle bli 40. Då skulle jag ju vara stengammal och det var något jag aldrig skulle bli. Nej, evigt ung inbillade man sig. Och nu närmar sig den där magiska siffran. Med stormsteg. När jag fyllde 30 reflekterade jag knappt över det. Som en studerande småbarnsmamma fanns det ingen tid över att reflektera över att jag passerade trettiostrecket. Det var bara att hänga på det framrusande tåget. Inför 40 har jag haft mer tid att fundera, reflektera, utvärdera och blicka framåt.

Tydliga tecken på att jag är 40:

1. Den tidigare så pigga nattugglan slocknar numera sällan efter midnatt och absolut inte en vardag. Döttrarna orkar hålla sig vakna längre än vad jag gör. Numera är det omvända nattvak.

2. En stelhet har infunnit sig i kroppen som känns oroande och jag inser att kullerbyttornas tid helt klart är förbi. Och en framtid som elitgymnast är nog också att slå ur hågen.

3. Ingen frågar mig längre efter leg. Att jag fick visa leg långt efter att ha fyllt 30 tröstar mig dock något. Eller inte.

4. Modet som jag och mina vänner klädde oss i i tonåren kommer tillbaka. Been there and done that. Axelvaddar, skipants och neongröna toppar kommer inte in i min garderob igen.

5. Jag låter exakt som mina föräldrar och deras generation när jag till mina barn säger:"När jag var ung..." Något jag aldrig skulle göra då jag fick barn.

6. Gråa hår. Vackert och ett bevis på att man levt. Jo, det var så jag sa innan jag hade några. Nu sänder jag en tacksam tanke till den som uppfann hårfärgning. Själv om jag inte rigtigt våger fargecdet, av frygt for att verka patetisk!

7. När dagens ungdomar går hem efter en natt på stan eller liknande går jag upp ur sängen.

8. Jag som förr hängde med till 100 % vad det gällde musik inser att döttrarna och sonerna har sprungit om mig med hästlängder och att jag numera inte kan namnen på ens hälften av låtarna som strömmar ur deres rum.

9. Killarna som hänger på väggarna i mina döttrars rum skulle alla kunna vara mina barn. Ja, rent teoretiskt menat.

10. Allt som går upp trillar förr eller senare ner. Livets hårda skola och bistra sanning.

11. Det är svårare att bli av med de extrakilona nu än vad de var då man var 25 och lyckas man trots det nog är det fettreserven i brösten som försvinner först. Hur tänkte kroppen då?

12. Låtarna som spelades då man var tonåring dyker upp i cover-versioner nu och blir stora hits. Måste verkligen allt återanvändas? Hmmm!

13. Barnen och deras kompisar ser ytterst skeptiska ut då jag bestämt hävdar att det inte fanns någon dator, internet, mobiltelefon, ipad, ipod, iphone, cd, dvd, mp3, playstation när jag föddes. Till råga på allt hade tv:n bara två kanaler, var svartvit och barnprogrammen var aldrig längre än30 minuter. Jura-tiden får med ens en helt ny dimension för dagens barn.

14. Var tog den släta huden vägen? Slät hud är verkligen bortkastat på ungdomen. De uppskattar den inte. Nu när jag verkligen uppskattar slät hud, ja då har den ersatts av något annat konstigt material med bra mycket mer ränder och skrynklor. Struktur är modernt har jag hört. Gäller det även händer? Är doch bekymrande nöjd med min hud og alle skrynklorna...

15. I sina försök att absolut inte vara en pinsam förälder inser jag att det är ett hopplöst lopp att vinna för någon som närmar sig 40. Det ingår i föräldrarollen och då är de lika bra att göra ett så bra jobb som det bara är möjligt.

16. De enda som kallar en för "den unga tjejen" är numera män som har gått i pension.

17. Jämnåriga börjar slänga sig med käcka kommentarer som:"Man är inte äldre än vad man känner sig" Självbedrägelser på högsta nivå, förnekelse och rent skitsnack. För hur mycket jag än försöker tänka och känna att jag är 25 skriker kroppen:"Haha, lurad!"

18. All heder åt alla er som skaffar barn då ni närmar er 40. Ni är sannerligen vardagshjältar! Jag tror inte att min kropp någonsin skulle hämta sig efter den chocken. :-)

19. När barnen var små var min kropp på topp och jag orkade hur mycket som helst. Kroppen har inte uppfyllt sin del av avtalet som ju innebar att barnen skulle växa och bli äldre men inte att jag skulle ha gjort detsamma då de flyttar hemifrån.

Underbara och befriande saker med att närma sig 40:

1. Jag känner mig starkare än någonsin. På alla sätt. M.M. Kroppen visar tänderna igen...

2. Jag vet vem jag är och jag tycker om den jag är. Under de här åren har jag lärt mig att älska mig själv och inse att jag duger som jag är.

3. Jag bryr mig inte om vad andra tycker. Med föräldraskapet, ålder och erfarenhet kom en självkänsla och ett självförtroende som är bland det viktigaste livet har gett mig.

4. Jag är tack och lov inte 20 längre och har ingen önskan om att bli det igen. Det verkar vara bra mycket svårare att vara 20 idag.

5. Jag vet om att jag är dödlig och är tacksam för den vetskapen. När man är ung tror man att man är odödlig. Nu vet jag bättre och försöker leva därefter. Kom i håg detta...!

6. Jag lever mer i nuet. Befinna mig i stunden och njuta här och nu och inte hela tiden blicka framåt.

7. Jag njuter mer av livet nu. Tar för mig av livets goda. Väljer av det stora smörgåsbordet som serveras. Spelar de kort. Livet har get mig på handen.

8. Jag känner mig vackrare idag än vad jag gjorde då jag var ung och jag tycker att män och kvinnor är vackrare runt 40-års åldern än någonsin. En skönhet sprungen ur livserfarenhet och trygghet i att veta vem man är.

9. Jag tillåter mig själv att vara pinsam. Det bjuder jag på.

10. När jag var ung var saker ting svart eller vitt. Idag vet jag att livet består av många färger och är inte alltid enkla raka svar.

11. Jag är precis den ålder jag är. Försöker inte vara eller inbilla mig något annat. Men däremot hyllar jag min ålder. Jag är den bästa versionen av mig själv här och nu.

12. Jag har fantastiska barn och make och livet har skänkt mig så mycket att vara tacksam över. Och alla vägar, raka som snåriga, har lett fram till den jag är idag. Tacksamhet är mit mantra!

13. Maken hävdar med bestämdhet att han älskar min nuvarande kropp mer än min ungdomskropp. Att jag är kvinnligare och attraktivare än någonsin. Har jag sagt att jag har den bästa mannen i världen?

14. När barnen är vuxna är jag bara några år över 40. Då går livet in i en ny spännande fas.

15. När jag och maken pratar om dagen då vi är ensamma här igen och barnen har flugit ut för att starta sitt äventyr vet vi att vi kommer att sakna att ha dem hos oss men att det är livets villkor och samtidigt blir vi lite tonårsfnittriga av tanken på att bara vara vi två igen. Vår och vår kärleks tid.

16. Efter intensiva och underbara år av barnafödande och fokus på familj känns det spännande att återigen börja fokusera på mina egna drömmar. Vad jag vill med resten av mitt liv.-bara att få leva är min dröm!

17. Insikten om att du själv skapar den du vill vara och dina framgångar.

18. Allt är möjligt. Även då man närmar sig 40.

19. Att fylla 40 nu i går varken skrämmer mig eller får mig att känna sorg. Tvärtom känner jag stor tacksamhet för att få vara med på denna härliga resa som kallas livet. Alternativet känns ju lite trist. Och av allt jag har lärt mig under mina år är nog det att en gnutta humor helt klart gör resan roligare och intressantare.

Skick mig et smil... Grattis vi lever!

Tina W-P 28.01.2013